En privat sajt med många skattetips och en guldgruva för dem som arbetar aktivt med skatter!

Denna webbplats administreras av Skattepunkten AB
Skattepunkten AB ger Dig professionell skatterådgivning

Kontakta Skattepunkten AB när Du behöver privat hjälp av en skattekonsult.

Synpunkter på Sveriges nya CFC-beskattning och
regelverket om participation exemption.

av Peter
Sundgren

 

 

Sveriges nya regler om CFC-beskattning trädde ikraft den 1
januari i år 2004, SFS 2003:1086.

Denna typ av beskattning, som kortfattat går ut på att
man i Sverige löpande beskattar svenska ägare till utländska lågbeskattade
bolag för den del av det utländska bolagets vinst som belöper på bolagsägaren,
i kombination med de nyligen införda reglerna om skattebefrielse för mottagna
utdelningar och uppkomna reavinster inom bolagssektorn - s.k. participation
exemption - ger upphov till ett radikalt nytänkande angående
struktureringen av utländska investeringar. Dessa kan i stor utsträckning
förenklas och systemet ger generellt sett stora skattebesparingar inom
bolagssektorn.

Den internationella skattedebatten under senare tid i
expertkretsar både inom och utanför Sverige har emellertid främst kommit att
uppehålla sig vid frågan huruvida de nya CFC-reglerna är förenliga  med EG-rätten. Alla bedömare i Sverige, som
tidigare publicerat sina synpunkter, har ansett att denna fråga bör besvaras
nekande. I denna artikel framförs emellertid synpunkter till stöd för den
motsatta uppfattningen dvs. att den nya svenska lagstiftningen är
EG-kompatibel.

I artikeln diskuteras vidare  huruvida den nya CFC-lagstiftningen kan
förväntas uppfylla sitt syfte att skydda den svenska skattebasen. (Författaren
är pessimistisk på denna punkt).

Ett ytterligare spörsmål som diskuteras  i artikeln gäller dubbelbeskattningsavtalens
(ringa) betydelse för svenska bolag till följd av införandet av de nya reglerna
om participation exemption. Det något i skymundan genomförda slopandet av
svensk kupongskatt på utdelningar till utländska moderbolag medför  också 
att intresset för Sverige som skatteavtalpartner upphör.

Läs också vidare – även detta berör dock endast
utlänningar(och dess skatterådgivare) -, om hur de nya reglerna om
participation exemption gör Sverige till ett (ännu skönare) skatte paradis för
internationella holdingbolag.

 

1. CFC-REGLERNAS FÖRENLIGHET MED EG-RÄTTEN

 

1.1. Allmänt

Såsom påpekats i ingressen har ett alldeles oerhört intresse
uppstått här i Sverige angående frågan huruvida vår nya CFC-lagstiftning
är  förenlig med EG-rätten,  närmare bestämt dess principer om fri etablering
och fria kapitalrörelser. Problemet är alltså att avgöra huruvida den svenska
interna regeln om direktbeskattning i Sverige av andelsägare CFC-bolag inom EU
står i strid med de principer om etableringsfrihet och/eller fria
kapitalrörelser, som är inskrivna i EU:s fördrag. Om så är fallet är CFC-regeln
inte tillämplig vad gäller lågbeskattade bolag inom EU som kontrolleras av
svenska aktieägare.

Även om denna fråga ur teoretisk vetenskaplig synpunkt
naturligtvis är kul att diskutera bör samtidigt framhållas att problemet i
praktiken är av övergående natur eftersom CFC-beskattning som riktar sig mot
lågbeskattade bolag  inom gemenskapen
huvudsakligen avser bolag, vilkas skatteprivilegier  enligt EU:s uppförandekod so wie so kommer
att upphävas. Frågan har således inte den stora praktiska betydelse som
diskussionen kan ge intryck av. Det finns också anledning att dämpa den ibland
infekterade retorik enligt vilken CFC-beskattningen framställs  på ett sätt som får Sverige att framstå som
ett land som med unilaterala extraterritoriella maktbefogenheter  på ett otillbörligt sätt utvidgar sina
beskattningsanspråk utöver sina gränser och som utsätter sina medborgare för en
drakonisk merbeskattning som hämmar den svenska tillväxten. Som nedan kommer
att visas utgör detta något av en mytbildning. Inte heller är vår  CFC-beskattning unik. Motsvarande
lagstiftning finns numera i ett tjugotal andra stater, många av dem
medlemsstater i EU. Det är också en typ av lagstiftning som rekommenderats av
EU och OECD.

Regeringen har i sin proposition 2003/04:10 till
den nu
aktuella lagstiftningen fört ett långt resonemang  om
CFC-beskattningens relation till EG-rätten
och, icke överraskande, kommit till slutsatsen att lagstiftningen inte
står i
konflikt därmed. I inte mindre än tre artiklar i ämnet avseende den
slutgiltiga
versionen av lagstiftningen har emellertid dels Gunnar Rabe, Skattenytt
2003
sid. 247-253, dels Lars-Erik Wenehed, Skattenytt 2003 sid. 600-612 dels
slutligen Nils Mattsson,
Skattenytt NR 4, 2004 kommit till motsatt uppfattning dvs. att
lagstiftningen
inte är förenlig med
EG-rätten.                  

Vid ett möte arrangerat av International Fiscal Associations
svenska medlemsgrupp den 2 december 2003 var frågan också uppe till diskussion
med särskild utgångspunkt från den av Mattsson då ännu icke publicerade
artikeln ovan. Den övervägande uppfattningen som gjorde sig gällande vid detta
möte instämde också i kritiken mot lagstiftningen. Professor Leif Mutén,
Sveriges kanske främsta expert på internationell finansrätt,  gick t.o.m. så långt i sitt omdöme om
regeringens uppfattning att den kunde liknas vid ”brännvinsadvokatyr”!  Undertecknad framförde dock vissa synpunkter
till stöd för uppfattningen att våra nya CFC-regler trots allt skulle kunna
vara i överensstämmelse med EG-rätten, i vart fall vad gäller frågan om dess
krav på fri etableringsrätt inom gemenskapen enligt artiklarna 43 och 48 av
EG-fördraget. Syftet med denna artikel är att närmare utveckla dessa
funderingar (trots risken att de också kan komma att stigmatiseras som den
slags advokatyr som just nämnts!)

Vid Skatterättsliga Klubbens möte den 9 mars 2004 uttryckte
vidare Professor Sven-Olof Lodin, tidigare Näringslivets skattesakkunnige och
expresident i IFA, stark kritik över att regeringen lagt fram sitt CFC-förslag
utan att ta hänsyn till den expertis som dömt ut den som icke
EU-kompatibel.  Även om kritiken kommer
från mycket auktoritativt håll  bör dock
påpekas att frågan är kontroversiell. Lagrådet anser att den är oklar (se
nedan) och det finns andra respekterade forskare som försvarat
CFC-beskattningen.

För en sammanfattande beskrivning av den nya  CFC-lagstiftningen kan hänvisas till
Mattssons artikel samt en artikel i IUR-INFO nr 1/2004 av Lars-Erik Wenehed och
en av Gunnar Rabe i
Skattenytt nr 1-2 för 2004.

Den fortsatta redogörelsen befattar sig, som just anförts,
endast med frågan  huruvida de nya
svenska CFC-reglerna  står i strid med
EUs principer om fri etablering , således inte frågan om en eventuell konflikt
med principerna inom EU om fria kapitalrörelser.

 

1. 2. Regeringens uppfattning.

Rent generellt måste man ge regeringen en eloge för att den
överhuvudtaget har gått in på frågan om lagstiftningens överensstämmelse med
EG-rätten, något som den dessutom gjort 
på ett mycket grundligt sätt. Propositionen ägnar nämligen inte mindre
än drygt tio sidor åt saken (sid. 102-112). 
Egentligen skulle man ju inte vänta sig någon prövning alls av denna sak
från regeringens sida eftersom det  får
anses ligga i sakens natur att man inte lägger fram lagförslag som man anser
strida mot EG:s  regler. Det har
veterligen aldrig förekommit att någon annan medlemsstat i EU lämnat något
motsvarande rättfärdigande för sin CFC-lagstiftning.

Nej, frågan hur ett svenskt lagförslag ”förhåller sig till
grundlagarna och rättsordningen i övrigt” är en sak som enligt regeringsformen
(8 kap 18§ tredje stycket) skall prövas av lagrådet. Uttrycket ”rättsordningen
i övrigt” måste rimligen anses inbegripa även EG-rätten.  Och vad har lagrådet sagt i saken? I princip
ingenting. Över endast åtta rader har man konstaterat rent allmänt att
EG-domstolen ”ännu inte prövat någon 
annan medlemsstats CFC-lagstiftning men att avgöranden i denna domstol
på senare tid har visat att medlemsstaternas intresse av att skydda sina
skattebaser befunnits väga lätt i jämförelse med de på EG-fördraget grundade
rättigheterna till etableringsfrihet och fria kapitalrörelser.”  Man framhåller vidare att ”eftersom EG:s
primärrätt ger EG-domstolen ett mycket stort utrymme för egna bedömningar, kan
slutsatsen bara bli att den föreslagna lagstiftningens förenlighet med
EG-rätten är oklar.” Lagrådets sammanfattande mening är således endast att
frågan är oklar. Det är mycket beklagligt att lagrådet inte skött sina
åliggande i detta hänseende. 

På sid 106 i propositionen sammanfattar regeringen sina
synpunkter beträffande frågan om CFC-reglernas förenlighet med EG-rätten:

”Frågan är då om de nu föreslagna reglerna skulle innebära
någon nackdel för bolag med andelar i utländska företag, vilken gör det mindre
attraktivt för dem att utnyttja sin etableringsfrihet, i det här fallet
bestående i en frihet att förvärva, bilda eller behålla andelar i ett företag i
en annan medlemsstat.

Enligt regeringens mening är så inte fallet. De föreslagna
CFC-reglerna innebär i själva verket att man skapar mer likvärdiga
förutsättningar, eftersom svenska företag totalt sett behandlas på samma sätt
vare sig de äger andelar i svenska eller utländska bolag. Enligt gällande
regler uppstår förhållandevis negativa konsekvenser för svenska företag vid
ägande av svenska bolag jämfört med vid ägande av utländska bolag. Åtgärden
minskar de negativa konsekvenserna genom att en skatt införs på inkomster i
vissa utländska dotterbolag. Reglerna medför att ägande av andelar i utländska
bolag blir i princip likvärdigt med ägande av andelar i svenska bolag om man
betraktar moder- och dotterbolaget sammantaget. Slutresultatet är detsamma i
båda fallen . Ingen nackdel följer således för företag med andelar i utländska
dotterbolag om man inför dessa regler. De föreslagna reglerna medför därför
enligt regeringens bedömning inte en diskriminering och strider följaktligen
inte heller med fördragets regler om etableringsfrihet.”

Det främsta budskapet i detta uttalande är således att CFC-lagstiftningen
skapar ”likvärdiga förutsättningar” mellan investeringar i svenska och
utländska bolag. Härmed avses att CFC-lagstiftningen medför s k capital export
neutrality. I propositionen utvecklas, för vad som veterligen i
skattesammanhang är första gången vad gäller frågan om våra
utlandsetableringar, ett resonemang om beskattning enligt principen om capital
export och capital import neutrality med konstaterandet  att den nya CFC-beskattningen inte medför
annat än ett införande av principen om den förstnämnda av dessa principer dvs.
att det skattemässiga utfallet av en investering i ett utländskt bolag bringas
i jämvikt med motsvarande investering i ett svenskt bolag verksamt i Sverige.
Detta sker rent tekniskt genom att vinsten i det utländska kontrollerade
bolaget, uträknad enligt svenska skatteregler, fortlöpande hissas till exakt
den nivå som skulle ha skett om vinsten uppburits av ett svenskt bolag. Detta
uttalande är emellertid inte helt korrekt och skall närmare behandlas nedan.
(Capital import neutrality åstadkommes tekniskt genom att icke fortlöpande
beskatta vinsten i det utländska bolaget samt att den vid utdelning till det
svenska moderbolaget undantas från beskattning i Sverige.)

Från den skatt som uppkommer i Sverige enligt CFC-reglerna medges
vidare, och detta är en nymodighet i svensk skatterätt, avräkning för den
underliggande skatt (credit for underlying tax)
som det utländska bolaget
erlagt i sin hemviststat. Denna omständighet utgör för övrigt en mycket viktig
del i det resonemang som nedan skall redovisas till stöd för våra CFC-reglers
förenlighet med EG-rätten.

I och med att vinsten i det utländska bolaget därmed inte
beskattas hårdare än om den genererats i ett svenskt bolag kan den således
enligt regeringens mening inte anses strida mot EG-rättens regler om fri
etablering. En viktig poäng i regeringens uppfattning torde också vara att man
skall  betrakta moder- och dotterbolaget
sammantaget. För att ytterligare utveckla regeringens ”likvärdighetstänkande”
skulle man kunna föra följande teoretiska och hypotetiska resonemang: Det vore
fullt möjligt, i syfte att skapa exakt överensstämmelse mellan svenska och
utländska investeringar,  att  CFC-beskatta svenska moderbolag även för
svenska dotterbolags vinster om man kombinerar 
en sådan beskattning med avräkning för den underliggande – i detta fall
svenska - skatten.  Detta skulle
emellertid, som alla förstår, endast medföra (inom bolagssektorn) ett  meningslöst nollsummespel.

 

1. 3. Synpunkter för och emot regeringens ståndpunkt

Men är det verkligen jämförelsen mellan beskattningen av å
ena sidan vinsten i det utländska bolaget med å andra sidan motsvarande
beskattning i ett svenskt (dotter)bolag som är den relevanta för bedömningen av
huruvida CFC-lagen inskränker investerarens etableringsfrihet i den andra
medlemsstaten? Är inte den ”naturliga” jämförelsen den som skall göras mellan
det skatteutfall som på koncernbasis blir resultatet av att man å ena sidan
genomför en CFC-beskattning och att man å den andra sidan inte gör det? Om den
sammanlagda skatten därvid, vilket ju alltid kan förutsättas, blir högre vid en
CFC-beskattning är det givet att man kan hävda att CFC-lagen gör att
investeringen blir mindre attraktiv för det svenska bolaget än om CFC-lagen
inte funnes.

Och det är på just denna punkt som Mattsson sätter fingret.
Han säger: ”Om det...stod EES-staterna fritt att genom ökad skattskyldighet
i hemlandet omintetgöra möjligheten att utnyttja ett fördelaktigt skatteklimat
i en annan EES-stat, skulle reglerna om etableringsfrihet i fördraget enligt
min mening förlora all rimlig mening”.

Mattsson synes alltså härmed mena att alla åtgärder som
medför att en EU-medborgare inte kan ”utnyttja ett fördelaktigt skatteklimat” i
en annan EES-stat medför en otillåten inskränkning i etableringsfriheten.
Fördelen av ett utnyttjande av en låg skatt i en annan medlemsstat får således
inte omintetgöras eller försämras genom att i investerarens hemstat ta ut en
högre skatt.

En sådan ordning skulle dock få synnerligen långtgående
konsekvenser. Den medför nämligen att i detta fall Sverige – ja, alla EU:stater
- skulle tvingas att tillämpa principen om capital import neutrality
dvs. att i praktiken undantaga den utländska vinsten från beskattning i
hemlandet för att inte komma i konflikt med etableringsfriheten. Orimligheten i
ett sådant resonemang framträder särskilt markant om man tänker sig att den
aktuelle investeraren inte utnyttjar ett aktiebolag för sin etablering  för att tillgodogöra sig det fördelaktiga
skatteklimatet därstädes utan att detta i stället sker genom att direkt  etablera en filial (= fast driftställe) i den
aktuella staten. I dessa fall sker ju också enligt svensk rätt och flertalet av
våra skatteavtal en omedelbar/fortlöpande beskattning i Sverige med avräkning
för utländsk skatt. Jämförelsen är relevant eftersom en filialinvestering så
gott som undantagslöst också är en kontrollerad investering i den mening som
CFC-reglerna föreskriver. Samma beskattningsresultat uppkommer även i de fall
en svensk investerare i stället för ett aktiebolag använder sig av ett
handelsbolag som inte, vilket är normalt, utgör ett skattesubjekt i vare sig
etableringsstaten eller i Sverige som instrument för sin etablering i den
aktuella EU-staten. Och både filialer och handelsbolag utgör också etableringsformer
som omfattas av EU:s etableringsfrihetsprinciper.
En CFC-beskattning av en
här bosatt aktieägare som kontrollerar ett utländskt lågbeskattat aktiebolag, kombinerad
– nota bene - med avräkning för underliggande skatt i den stat där bolaget har hemvist
,
är således inte ”märkvärdigare” än den normala beskattning som sker av här i
riket bosatta ägare till utländska filialer och 
(skattetransparanta) handelsbolag. Enligt vår tidigare CFC-regim sades
för övrigt uttryckligen att det utländska bolaget skulle beskattas som ett
handelsbolag. 

Även i dessa filial- och handelsbolagsfall  skulle den svenska investeraren med Mattssons
resonemang  således kunna hävda att
möjligheten att utnyttja ett fördelaktigt skatteklimat i den andra
medlemsstaten omintetgörs genom att den utländska vinsten på angivet sätt
beskattats även i Sverige. I praktiken betyder detta, som just nämnts, att EU:s
regler om etableringsfrihet alltid skulle förbjuda Sverige och andra
EU-medlemmar att beskatta inkomst som uppkommer i en anan medlemsstat om
skatten där är lägre! Varje rörelseidkare i Sverige som förvärvar inkomst från
en annan EU-stat skulle kunna åberopa etablerings- frihetsprincipen i EG-rätten
som grund för att vägra Sverige att ta ut skatt. Om det skulle vara på det viset
rekommenderas alla företag i Sverige som haft fasta driftställen eller
handelsbolag inom EU och beskattats härför i Sverige att för de fem senaste
åren kräva tillbaks denna! Alla fysiska personer i Sverige som haft inkomster
från arbete utfört i någon EU-stat skulle med ett sådant synsätt  med åberopande av principen om fri rörlighet
för människor inom unionen sannolikt kunna göra samma sak!

Det finns alltså skäl att komma ihåg att vår nya
CFC-beskattning, när den nu kombineras med rätt till avräkning för den
underliggande skatt som uppkommer i det utländska bolaget ifråga – något som
radikalt skiljer densamma från vår tidigare CFC-lagstiftning – egentligen inte
ger uttryck för något annat än en tillämpning av capital export neutrality.  Den grundläggande idén härmed är ju att göra
sig av med skillnader mellan inhemska och utländska investeringar i
skattehänseende i syfte att befria investeraren från att behöva ta ställning
till fördelar eller nackdelar vid beslut om att investera på hemmaplan eller i utlandet.
Principen om ett oinskränkt – globalt - beskattningsanspråk , en princip som
tillämpas av de flesta stater, kombinerat med avräkning för utländsk skatt, ger
ju uttryck i sig för principen om capital export neutrality. 

I sin
artikel  ”CFC Legislation and European
Community Law” (British Tax Review 2001, nr 4) framhåller Wolfgang Schön att
”it is submitted that those who take the view that capital export neutrality
cannot be reconciled with the basic ideas of the Common Market should ask
themselves whether they also consider the credit method contrary to the
Treaty”.

Som ovan påpekats har regeringen som grund för sitt
påstående att CFC-regeln är förenlig med EU:s regler om etableringsfrihet
framhållit att den skapar en likvärdig skattesituation i förhållande
till motsvarande investeringar i svenska bolag. Därtill bör alltså läggas,
vilket synes mer adekvat, att den skapar 
likvärdiga förutsättningar i förhållande till en direkt
filialinvestering eller en investering genom ett handelsbolag i det land mot
vilken CFC-regeln är riktad. I ett avseende är våra CFC-regler för övrigt
lindrigare än den ordinarie filial- och handelsbolagsbeskattningen eftersom de
förstnämnda endast utlöses om den utländska skatten understiger 15.4% och om
andelen i det utländska bolaget uppgår till minst 25% medan å andra sidan
filialen/handelsbolagsvinsten alltid beskattas i Sverige oavsett
skattenivån i etableringsstaten och oberoende av andelsinnehavet.

Mattsson har särskilt kritiserat regeringens synsätt om
CFC-beskattningens jämförlighet med beskattning av svenska bolag när man
överför problemet till CFC-beskattning av fysiska personer i Sverige med
utländska kontrollerade  innehav i
lågbeskattade länder. Här blir skillnaderna mellan svenskägt och utlandsägt
mycket tydliga med de nya CFC-reglerna menar Mattsson. Neutralitet saknas. Vad
som här åsyftas är framför allt alla de sociala avgifter som den enskilde
privatinvesteraren drar på sig genom att enligt CFC-reglerna bli beskattad för
inkomst av näringsverksamhet.  Denna kritik
är emellertid inte giltig om man återigen jämför CFC-beskattningen av en fysisk
person med den beskattning  och
socialavgiftsskyldighet denne skulle drabbas av om denne använt en filial eller
ett handelsbolag som etableringsmetod för investering i det aktuella landet.

En ytterligare omständighet som belyser distinktionen mellan
capital export neutrality och capital import neutrality är i detta
sammanhang  följande: Enligt den
reglering för beskattning av vinster i utländska dotterbolag, som gällde före
årsskiftet 2003-04 skulle hemtagna utdelningar normalt undantas från
beskattning hos det svenska moderbolaget, dvs. capital import neutrality. Om
emellertid den underliggande vinsten inte varit föremål för en ”normal”
underliggande beskattning i den aktuella staten kunde Sverige beskatta
moderbolaget för den mottagna utdelningen, capital export neutrality. Det
utnyttjande av det förekommande fördelaktiga skatteklimatet som skett vid den
löpande vinstbeskattningen i dotterbolaget gick således om intet när vinsten
utdelades. Dessutom ledde denna beskattning till en effektiv kedjebeskattning
eftersom någon avräkning för underliggande (bolags)skatt inte medgavs. Det har
veterligen aldrig gjorts gällande att denna beskattning av hemtagen utdelning
skulle strida emot EU:s etableringsfrihetsprinciper.

 

En ytterligare variation av dessa sistnämnda synpunkter är funktionen
av EU:s eget moder- dotterbolagsdirektiv.
Regeringen diskuterar detta
direktiv på sid. 111 och 112 i propositionen utan att dock därvid dra de
slutsatser som här framförs. I detta direktiv sägs att den stat i vilken
moderbolaget hör hemma skall antingen befria detta bolag från beskattning av
mottagna utdelningar från dotterbolag inom unionen, vilket som ovan just
påpekats är den princip som Sverige fram till årsskiftet har tillämpat, eller,
efter beskattning av den mottagna utdelningen, medge avräkning för den
underliggande skatten i det utländska bolaget. Moderbolagsstaten är fri att
välja vilken metod den vill. Om man därvid väljer beskattning av utdelningen
med credit uppkommer också  den ovan
nämnda skatteeffekten innebärande att det ursprungliga utnyttjandet av det
förmånliga skatteklimatet i dotterbolagsstaten går om intet genom att vinsten
vid utdelning ”hissas” till den nivå som gäller i moderbolagsstaten. Skillnaden
mellan beskattningen av denna utdelningssituation och en fortlöpande
CFC-beskattning av dotterbolaget är således endast tidsmässig. I det senare
fallet inträffar den med detsamma men i utdelningsfallet först när utdelningen
betalas. Från denna utgångspunkt skulle man med Mattssons, Rabes och Weneheds
utgångspunkt kunna hävda att det av EU självt utfärdade
moder-/dotterbolagsdirektivet står i strid med dess egen princip om
etableringsfrihet!

Som ovan påpekats är regeringens uttalande i propositionen
om att CFC-beskattning medför att ägande av andelar i utländska bolag blir i
princip likvärdigt med ägande av andelar i svenska bolag  inte helt korrekt. Sanningen är nämligen den
att CFC-beskattningen avviker från den ordinarie beskattningen av svenska bolag
på så sätt att man vid beräkningen av skattebasen för CFC inte får göra
avsättning till periodiseringsfond. Härigenom diskrimineras således
investeringar i sådana bolag i jämförelse med investeringar i svenska
dotterbolag. Utländska filialvinster räknas däremot med i basen för beräkning
av avsättning till periodiseringsfond. Det är i och för sig inte denna fråga
som har varit föremål för hela den här förda debatten om CFC och EU men den bör
nog också ägnas uppmärksamhet. Av bl.a.  det
nyligen av EG-domstolen avgjorda målet om 
Bosal  Holding, C-168/01, framgår
att en differentierad skattemässig behandling av moderbolag på grundval av
platsen för ett dotterbolags säte inom unionen utgör en  icke godtagbar inskränkning av etableringsrätten.
 Se härom närmare artiklar i nr
8/2003 och nr 10/2003 av IUR-INFO författade av Anna Bärebring.

 

1. 4. Undantag från etableringsfriheten med hänsyn till allmänintresset

Rubriken är den som finns i CFC-propositionen sid 106. Under
denna punkt anges att, även om man skulle anse att den svenska CFC-regeln är
diskriminerande, så kan den  likväl
accepteras om det finns andra godtagbara skäl härför. Regeringen utvecklar sina
synpunkter i propositionen även på denna fråga. EG-domstolen har, anges det i propositionen,
i sin rättspraxis angett att en inskränkning av etableringsfriheten kan  vara motiverad om den nationella bestämmelsen
”har ett legitimt syfte som överensstämmer med fördraget” och kan motiveras av
tvingande hänsyn till allmänintresset. Såsom exempel härpå har i EG-domstolens
praxis angivits bl.a. vikten av att bevara kongruensen i skattesystemet, att
motverka skatteflykt m.m. Såväl Mattsson, Rabe som Wenehed har i sina artiklar,
med hänvisning till den genomgång de gjort av EG-domstolens praxis i dessa
avseenden, ingående behandlat denna problematik och dess relevans
beträffande  den nya svenska
CFC-lagstiftningen. Därvid har man  radat
upp en mängd skäl  som avvisar tanken att
någon allmänt intresse skulle kunna rättfärdiga vår CFC-lagstiftning.

Här görs ingen invändning mot den därvid utförda analysen av
EG-domstolens rättspraxis. Vad som dock bör poängteras är att den prövning som
görs av domstolen vad gäller ett eventuellt undantag från principen om
etableringsfrihet inte utgör någon strikt rättslig prövning av något
fastställt regelverk. Nej, här har domstolen frihet att med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet själv utveckla en praxis baserat  på rena lämplighetsskäl. Domstolen prövar
således helt självständigt vad som är ett sådant allmänintresse som kan
motivera ett frångående av etableringsfriheten.

Vad som mot bakgrund härav i stället skall diskuteras är de
synpunkter som kan göra sig gällande när man betraktar CFC-reglerna i ljuset av
den politik som kommer till uttryck i EU:s 
s.k Code of Conduct, Uppförandekoden.

Vad är då denna Code of Conduct? I propositionen sid.
103-104 ges en sammanfattande beskrivning härav. The Code of Conduct är en
överenskommelse, en gentleman’s agreement, mellan alla medlemsstater – det finns
inga reservationer emot den från någon medlemsstat – som syftar till att på
företagsbeskattningens område bekämpa skadlig – detta tål att upprepas
och att fortsättningsvis understrykas, skadlig - skattekonkurrens.  Det är alltså en för det europeiska integrationsarbetet
osund och fördärvlig utveckling på företagsbeskattningens område som
skall bekämpas enligt uppförandekoden. Denna kod/överenskommelse utgör förvisso
inget rättsligt bindande dokument enligt EG:s rättsordning som exempelvis en
förordning eller ett direktiv. Den utgör endast - säger en del bedömare i vad
som framstår som en slags ambition att förringa dess betydelse - en politisk
överenskommelse mellan medlemsstaterna utan något EG-rättsligt förpliktigande.
Denna överenskommelse antogs av Ekofin-rådet redan vid dess möte den 1 december
1997 i syfte att, som redan anförts, bekämpa skadlig skattekonkurrens.
Andemeningen härmed är naturligtvis att beslut om investeringar på en enhetlig
marknad inte skall påverkas av (alltför stora) skattemässiga betingelser.

Beslutet hade föregåtts av en utredning av en särskild arbetsgrupp som funnit
66 olika nationella lagstiftningar i olika medlemsstater som kunde anses
medföra en skadlig skattekonkurrens. Huvudtanken i uppförandekoden är
att medlemsstaterna förbinder sig att 
under en övergångsperiod avveckla dessa regelverk och att inte införa
nya bestämmelser av liknande slag. I uppförandekoden finns vidare ett uttalande
om vikten av att motverka missbruk av skattelagar och skatteavtal samt att
CFC-regler just utgör en typ av bestämmelser som kan anses tillåtliga för att
motverka sådant missbruk. Såsom regeringen framhåller  i propositionen ges de åtgärder som föreslås
i uppförandekoden  ytterligare
”legitimitet” genom att ministerrådet i beslut så sent som den 3 juni 2003
ställt sig bakom densamma och det arbete som bedrivits med tillämpningen av
den.

Såsom framgår ovan finns det alltså inte bara en direkt
koppling mellan den skadliga skattekonkurrens som bedrivs i vissa
medlemsstater och de CFC-regler som numera förekommer i flera av EU:s
medlemsstater utan även en direkt rekommendation för dessa stater att använda
sådana regler som ett medel mot skadlig skattekonkurrens.

Om man betraktar de nya svenska CFC-reglerna, och mer
specifikt den heltäckande lista över vilka skatteregimer i vår omvärld, som
skall kunna angripas, finner man vad beträffar övriga medlemsstater i EU, att
våra nya regler i huvudsak tar sikte på just sådana skatteregimer som
medför sådan skadlig skattekonkurrens som omtalas i Code of Conduct.
Observera vidare att lagstiftningen tillåter en en beskattning i det utländska
bolaget ända ned till 55 % (motsvarande en skattesats på 15.4 %) av skattebasen
innan den slår till. Om man därefter får ta hem vinsten till Sverige utan
ytterligare skattebelastning är ju detta en icke föraktlig fördel om man jämför
med den bolagsskatt som skulle ha utgått i ett svenskt dotterbolag.

Den fråga som naturligtvis därmed gör sig gällande är om
inte en tillämpning av en sådan CFC-regel skulle kunna åberopas som skäl för
att göra en inskränkning av etableringsfriheten. Är det inte en bra sak att på
detta sätt verka i linje med EU:s egen uttalade skattepolitiska linje? Det är
väl jättebra att genom CFC sätta stopp för en för gemenskapen oönskad och skadlig
skattekonkurrens. För att citera ur gemenskapens grundfördrag, som Gunnar Rabe också hänvisar
till,  är ju gemenskapens uppgift ”att
främja en harmoniskt väl avvägd och hållbar utveckling av näringslivet inom
gemenskapen som helhet,...en hög grad av konkurrenskraft och ekonomisk
konvergens,.....samt ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan
medlemsstaterna”.
Om man menar allvar härmed och för att driva
integrationsarbetet inom gemenskapen i rätt riktning  kan väl ett sådant allmänintresse vara viktigare
än att med åberopande av etableringsfriheten skydda de medlemsstater som för en
illojal och skadlig politik för gemenskapen. Eller med andra ord; ju
fler medlemsstater som inför CFC för att utrota skadlig skattekonkurrens
dess bättre! Heja CFC!

Mattsson berör frågan i sin artikel  men avvisar tanken att Code of Conduct skulle
kunna utgöra grund för att inskränka etableringsfriheten. Han anför: ”Själv
har jag emellertid svårt att se, att de av en arbetsgrupp lämnade allmänna
synpunkterna på en uppförandekod skulle tala för att de i propositionen
föreslagna reglerna är lämpliga och ändamålsenliga (samt än mindre tillåtna).
Detta gäller även om rådet i en resolution ställt sig bakom gruppens uttalande.
Besvärligt blir det inte minst att förstå i vilken utsträckning dessa allmänna
uttalanden haft betydelse för de mängder av avgränsningar som finns i det
framlagda förslaget. Resolutionen är ett politiskt instrument och har ingen
annan legal status utan är en viljeyttring. Vid flera tillfällen har politiska
viljeyttringar visat sig sakna betydelse för EGD:s avgöranden”.

Det må vara riktigt att domstolen i Luxemburg har avvisat
politiska viljeyttringar som grund för att inskränka etableringsfriheten. I det
här fallet ligger dock den politiska viljeyttringen ”på ett högre plan”. Här är
det fråga om hela EU:s samlade politiska vilja som ger uttryck för det
allmänintresse som kan anses ligga i att radera ut något som direkt motverkar
och är skadligt för unionens utveckling. 
När det gäller hänsynstagandet till allmänintresset kan det knappast
anses nödvändigt att detta skall baseras på något instrument som har legal
status. Nej , här är det, såsom ovan påpekats, domstolen som vid en
självständig prövning har att väga betydelsen av etableringsfriheten mot det allmänna
intresse för utvecklingen av integrationsprocessen som kan ligga i att bekämpa
en inom unionen förekommande skadlig och fördärvlig lagstiftning. Man
skulle således kunna försvara ståndpunkten att det kan vara värt att offra
etableringsfriheten – denna är ju inte sakrosankt eller absolut -  på det altare från vilket man predikar det
allmänintresse som ligger i att driva integrationsprocessen i rätt riktning för
att därmed fullborda ambitionen ”att EU till år 2010 skall bli världens mest
dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi med stabil tillväxt, full
sysselsättning och uthållig välfärd”. Kritiken mot lanseringen av en sådan
tanke från domstolen sida skulle sannolikt bli mycket mild.

På sid. 109 i propositionen gör regeringen det lakoniska
påpekandet att ”majoriteten av EU:s medlemsstater också har CFC-lagstiftning”.
Detta kan knappast anses utgöra ett sakligt argument i den juridisk-tekniska
debatt som här förs men man kan ana att denna omständighet haft en avsevärd
betydelse för beslutet att även Sverige skall ha en sådan lagstiftning. Varför
skall således (lilla) Sverige avstå från CFC pga. att det eventuellt strider
mot EG-rätten när alla andra medlemsstater utan närmare betänkligheter har
sådana regler ? Varför skall vi vara ”bäst i klassen” och ensamma ta hänsyn
till EG-rätten när alla andra struntar i den? Eftersom för övrigt frågan är
”oklar” enligt lagrådets bedömning finns det inte någon anledning att lägga sig
platt på rygg pga. ett antal skatterättssakkunnigas åsikter. Förmodligen ligger
det alltså en hel del politisk taktik och ”timing” i regeringens
ställningstagande i denna fråga. Uppförandekoden kommer, som ovan påpekats,
inom ett par år att gradvis undanröja den illojala incentivelagstiftning som
förekommer litet varstans inom unionen. Detta medför att vår CFC-beskattning
blir obehövlig i förhållande till medlemsstaterna. Samtidigt räknar regeringen
säkert med att det också tar ganska lång tid innan EG-domstolen (EGD) – det är
ju där avgörandet slutligen sker - kommer att meddela ett  besked i frågan. Och därefter, om man skulle
tvingas att ändra lagstiftningen, kan man hala på denna process. På detta sätt
vinner man tid och löser problemet under den övergångsperiod som behövs till
dess uppförandekoden får full genomslagskraft. Den mycket intensiva debatt som
förs både utomlands och i Sverige angående CFC och EG-rätten kommer
således  snart att endast ha ett
akademiskt intresse. För oss som ”lagt ned vår själ” i denna EG-rättsliga fråga
kommer det dock naturligtvis att bli mycket spännande att se vad domstolen i
Luxemburg har att säga!

 

1.5. Sammanfattande synpunkter

Oftast när man diskuterar vår CFC-lagstiftning framställs
denna i ganska dramatiska former som en slags extraterritoriell lagstiftning
som avviker från vedertagna principer för beskattning av gränsöverskridande
investeringar och medför mycket skadliga verkningar för de skattskyldiga. Det
ovan anförda är ägnat att moderera detta synsätt. Vi har således sedan urminnes
tider direktbeskattat alla utländska filialer till svenska företag här i
Sverige samt medgivit avräkning för den utländska skatten utan att detta väckt
några som helst invändningar om att detta strider mot EG-rätten. En
CFC-beskattning innebär naturligtvis ett genombrytande av ”the corporate veil”
i skattehänseende men detta förekommer även i andra sammanhang exempelvis vid
förtäckt utdelning. I en del länder betraktas för övrigt CFC-beskattning som
ett utlopp för en beskattning av ”deemed dividend (for tax purposes)”. Det är
ju vidare, vilket ovan redan diskuterats, en allmänt accepterad princip att
delägare i handelsbolag beskattas för handelsbolagets inkomst trots att detta i
civilrättsligt hänseende äger rättspersonlighet och omfattas av reglerna om
etableringsfrihet.  Vidare är, vilket
ovan redan påpekats, vår nya CFC-beskattning lindrigare än filialbeskattning
eftersom den endast utlöses vid ett ägarinflytande på 25% och då den utländska
skatten understiger 15.4%. Med de mycket omfattande undantag från
CFC-beskattning som görs i enlighet med den s.k. vita listan (se nedan) blir
för övrigt verkningarna av lagstiftningen 
i praktiken ganska harmlösa. (Och svenska rederiers internationella
bolagsstrukturer kan fira skattejulafton hela året runt!)

Det kan således konstateras att den svenska
CFC-beskattningen med den avräkning som sker för underliggande skatt, utöver
vad regeringen anfört om denna lagstiftnings förenlighet med EG-rätten,  inte medför en mer tyngande beskattning av
den svenske investeraren/aktieägaren än den som förekommer beträffande den
beskattning som sker  vid en etablering
av filialer i utlandet eller om investeraren skulle ha använt ett handelsbolag.
Lagstiftningen utgör en variant av tillämpningen av principerna för capital
export neutrality av utlandsetableringar vilken förekommer som en helt accepterad
och av många länder (även inom EU) använd princip för beskattning av
utdelningar som betalas från dotter- till moderbolag. Denna princip accepteras
också av EU:s eget moder-/dotterbolagsdirektiv. Mot denna bakgrund är det
diskutabelt att påstå att CFC-regeln strider mot etableringsfriheten och att
kräva att investeraren skall vara berättigad att alltid utnyttja ett
fördelaktigt skatteklimat i in annan medlemsstat. Medlemsstaterna inom EU är
utan undantag eniga om att de skatteregimer man utpekat i Code of Conduct är
direkt skadliga för utvecklingen av den gemensamma marknaden.  I den mån en nationell CFC-regel därför
skulle anses ägnad att motverka en sådan skadlig utveckling inom EU bör
detta kunna åberopas som en grund för att göra ett undantag från
etableringsfriheten och att av det skälet sålunda acceptera CFC.

Om EGD likväl skulle underkänna vår och andra medlemsstaters
CFC-regimer uppkommer en mycket prekär situation eftersom ett sådant beslut
även skulle innebära att själva principen om staters oinskränkta territoriella
beskattningsmakt vad gäller i staten bosatta och hemmahörande personer sätts i
gungning. Eftersom vår svenska CFC-lagstiftning dessutom utgör själva nyckeln
till den av lagstiftaren äntligen antagna regimen om skattefrihet för överförande
av vinster inom bolagssektorn, något som varit det svenska näringslivets ”pet
project” i åratal, skulle ett underkännande av vår CFC-lag riva upp ett stort
hål i förutsättningarna för nämnda lagstiftning. Låt oss därför, (för allt i
världen), hoppas att EGD godkänner vår CFC! Såsom kommer att framgå av det
följande avsnittet är vidare den nya CFC-regimen i viktiga avseenden
synnerligen beskedlig. Den internationellt orienterade delen av det svenska
näringslivet har därför all anledning att sitta stilla i båten.

 

2. UPPFYLLER CFC-BESKATTNINGEN SINA SYFTEN?

CFC-beskattningen har som främsta övergripande syfte, vilket
ju också påpekas av lagrådet, att skydda den svenska skattebasen. Det skall med
andra ord inte vara alltför förmånligt skattemässigt att flytta verksamhet till
utlandet. Vad som mer konkret menas härmed är dock svårt att definiera. Vad som
dock framhållits i flera sammanhang har CFC-beskattning till syfte att
förhindra s.k. räntearbitrage. En annan effekt 
av CFC är emellertid vidare att den motverkar en oönskad ”parkering” av
vinster i lågskattejurisdiktioner, jurisdiktioner som många gånger dessutom
inte lämnar uppgifter om vart dessa pengar senare tar vägen. Enligt
tidningsuppgifter på senare tid har de oegentligheter som alltid befarats i
dessa avseenden besannats då det visats att tiotusentals svenska innevånare
suttit hemma och konsumerat sina utländska tillgångar genom kontokort kopplade
därtill. (Samtidigt bör påpekas att det, i avsaknad av låneförbudsregler vad
gäller utländska bolag och dess svenska aktieägare, normalt är helt lagligt att
på detta sätt tillgodogöra sig det utländska bolagets vinster.)

Kommer då den nya CFC-lagstiftningen att leva upp till de
syften den har? Det finns anledning att vara pessimistisk. 

Först skall väl dock konstateras att det är med
tillfredsställelse man ser att våra gamla CFC-regler har gått i graven. Dessa
regler, som ju också syftat till att förhindra internationell
kapitalflykt,   har dock i själva verket
och ironiskt nog kommit att fungera som instrument härför och har
föranlett omfattande skattebortfall. 
Många är således de smarta 
skattebetalare som med hjälp av denna lagstiftning kunnat skratta hela
vägen till banken. Särskilt erinras därvid om rätten under flera år att göra
fullt avdrag för underskott i skatteparadis, vilket trots att upplägget härför
tydligt åskådliggjordes i ett förhandsbesked i början på 90-talet inte
föranledde något ingripande förrän alldeles för sent. Då hade en skattebas på
ca 8 miljarder redan försvunnit utomlands. 
Vidare kan nämnas avskaffandet (!) av den gamla hederliga
luxemburgregeln som under några år i början på 90-talet löpte vid sidan av CFC.
Den omständighet som emellertid främst gjorde CFC-regeln helt impotent var den
mycket bisarra reglering som föreskrev att indirekta innehav av bolag i
lågskatteländer väl skulle beaktas för klassificeringen av dessa bolag som
CFC-bolag men där endast direkta innehav gav upphov till
CFC-beskattning! Alla CFC-bolag kom naturligtvis därmed att ägas indirekt.

Dessa gamla regler utgjorde vidare ett tydligt exempel på en
lagstiftning som gick ut på att ge skattedomaren ganska stor frihet att bedöma
förutsättningarna för deras tillämpning. Lagtexten använde således ett så
obestämt uttryck som ”liknande” 
beskattning som utgångspunkt för hur utländska vinster skulle beskattas
här i Sverige. I vissa sammanhang hade man vidare att ta ställning till
begreppen ”jämförlig” eller  ”normal”
beskattning. Ibland har man kunnat få intrycket att denna diffusa typ av
lagstiftning rent av använts just i syfte att skapa en oklarhet om dess
räckvidd för att därmed avhålla de skattskyldiga ifrån  alltför vidlyftiga skatteplaneringsupplägg.

Med den övergång som nu sker till en CFC-beskattning, som
med en världstäckande  lista över vilka
länder och bolag som omfattas av CFC, kan man spåra en förändring av metoden
för bekämpning av internationell kapital-/skatteflykt. Den nya CFC-regeln
karakteriseras således  av en absolut
förutsebarhet. Med en jordglob i den ena handen och med den nya ”vita listan”
över jordens alla länder och skattejurisdiktioner i den andra får man en
komplett, heltäckande och exakt bild av vilka bolagsvinster i utlandet som kan
bli föremål för CFC-beskattning i Sverige och vilka som inte kan bli det. Denna
exakthet är emellertid något som bara gäller i just det ögonblick då den vita
listan upprättas. Den fångar däremot
inte upp sådana vinster/bolagstyper som därefter kan komma att uppstå
i  vitlistade länder. Listan är statisk
men omvärlden är i allra högsta grad 
föränderlig. Riksskatteverket har också i sitt remissvar över förslaget
i denna del varnat för att en lista av detta slag bara kan bli ”approximativ”.
Det är vidare mycket krångligt och tidsödande att ändra och uppdatera den vita
listan eftersom det krävs ett riksdagsbeslut härom varje gång detta skall ske.
Ingen tycks heller ha något ansvar för en sådan uppdatering.  Eftersom det numera också går oerhört fort
och lättvindigt att överföra skattebaser till andra länder

[1]


kommer lagstiftaren därför alltid att ligga steget efter. Skattemyndigheterna
kommer också att ha svårt att kontrollera CFC-lagstiftningen eftersom de ofta
saknar den insikt i de utländska rättsförhållanden som styr densamma och
eftersom de har bristande resurser. Särskilt gäller detta alla de stater med
vilka vi saknar skatteavtal. På sid. 118-119 i propositionen avslöjar för
övrigt regeringen själv en viss nervositet över hur lagstiftningen skall komma
att fungera och uppdrar åt det nybildade Skatteverket att följa dess
utveckling.

Det vilar något oskuldsfullt över lagstiftarens
inställning
i dessa avseenden. Det är nämligen ett notoriskt faktum att när man
undantar en
inkomst från beskattning, vilket är det som nu sker med kapitalvinster
inom
bolagssektorn, så kommer detta att utlösa en febril verksamhet vad
gäller
möjligheter att utnyttja detta på ett kanske inte alltid önskvärt sätt.
Med
utgångspunkt från den vita listan kan man således förvänta sig en
veritabel
”dammsugning” av världens alla skatteregimer efter skatteförmåner 
som undgår den svenska  CFC-beskattningen.  Flera vitlistade
länder har exempelvis
särskilda bolagsskatteförmåner, ibland temporära ibland varaktiga, som
kan avse
antingen nedsättningar av skattebasen eller skattesatsen  för
investeringar i speciella
(spjutspets)branscher exempelvis miljövänlig produktion eller
informationsteknik där den effektiva skatten vida understiger de 15.4%
som
enligt grundregeln är den lägsta skatt som tolereras för att undgå
CFC-beskattning. Om investeringen i det andra landet dessutom, vilket
är besvärande
dem som har ambitionen  att behålla de
svenska jobben, är arbetskraftintensiv, om den skapar
exportinkomster  och/eller förläggs till en region med hög
arbetslöshet eller särskilda freeports eller ”business zones”  i
det aktuella landet, öppnas ytterligare
dörrar. (Det är således inte uteslutet att Electrolux´
”outsourcande”  av sin dammsugartillverkning i Västervik till
Ungern för en tid sedan kan ha motiverats inte bara av
lönekostnadshänseenden
utan även av bolagsskatteöverväganden.)

En icke uttömmande lista av vitlistade stater  värda att närmare undersöka i dessa
sammanhang är Lettland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien, Slovenien,
Grekland, Malta (som medger omfattande återbetalningar av bolagsskatt vid
utdelning), Irland (12.5% skatt på trading income), Schweiz (domicilbolag
undantagna från kantonal skatt), Spanien (inklusive Kanarieöarna), Portugal
(inklusive Madeira och Azorerna), Libanon (beskattar endast inkomst som härrör
från Libanon och har även offshorelagstiftning), Israel, Egypten,  Saudiarabien, Mauritius (har även
offshorelagstiftning), Peru,  Malaysia
(inklusive Labuan Island), Indien, Indonesien, Korea och Kina. De regler om
s.k. matching exempt som i skatteavtal, även med vissa av de nyss nämnda,
utmejslades med stor sorgfällighet kan nu kastas på historiens skräphög. Det
kan tilläggas att flera av de vitlistade länderna är svartlistade i andra
länders CFC-lagstiftning.  Ett helt nytt
landskap breder sålunda ut sig för den internationella koncernbeskattningen.
Den nya lagstiftningen kommer, även i bokstavlig bemärkelse, att utgöra en
guldgruva för internationella skatteplanerare.

(Parantetiskt kan vidare påpekas att en i vissa avseenden
negativ följd av den nya CFC-beskattningen är att filialer i utlandet som
etableringsform för svenska företag i mycket hög utsträckning kommer att
förlora sin ställning genom de nya CFC-reglerna.)

 

3. PARTICIPATION EXEMPTION OCH DUBBELBESKATTNINGSAVTAL

Våra nya regler, som nu införts i intern rätt, om
participation exemption dvs. skattefrihet inom bolagssektorn för mottagna  utdelningar och reavinster på näringsandelar
sätter en av de sista spikarna i  locket
på den kista av skattefördelar  som våra
dubbelbeskattningsavtal tidigare innehållit. Nästan allt inom den
internationella skatterätten av betydelse för svenska företags beskattning
regleras sålunda  numera inom ramen för
intern rätt och vissa andra överenskommelser, inte i dubbelbeskattningsavtal.
En översiktlig genomgång av  de
inkomstslag som förekommer i avtalen för svenska bolags inkomster från utlandet
illustrerar deras ringa betydelse: Beskattning av inkomst av utländsk fastighet
och rörelse från fast driftställe i utlandet är densamma enligt både intern
rätt och avtal dvs. beskattning primärt i fastighets- och rörelsestaten utan någon
nedsättning av skattesatserna med avräkning i Sverige. För utdelningar från
dotterbolag i avtalsländer har den i avtalen reducerade skattesatsen
fortfarande viss betydelse för svenska moderbolag eftersom denna skatt utgör en
slutlig kostnad för mottagaren. När det dock gäller utdelningar från bolag inom
EU har problemet lösts genom att moder/dotterbolagsdirektivet reducerar
källskatten till noll. Avtalens tidigare mycket viktiga roll i dessa avseenden
är således överspelad.  När det gäller de
i avtalen överenskomna nedsättningarna av källskatteskattesatserna på räntor
och royalties tar våra förmånliga (interna) avräkningsregler normalt hand om
problemen. Inom EU har källskatterna på dessa inkomster helt avskaffats genom
direktiv. Vidare har reglerna i avtalen om eventuell beskattning (i Sverige) av
utdelningar som mottas av svenska moderbolag från utländska dotterbolag blivit
obsoleta genom införandet av participation exemption i den interna svenska
skatterätten.

Skatteavtalens betydelse för här bosatta fysiska
personer  har också i stor utsträckning
upphört. Detta beror på att avtalen på samma sätt som  intern rätt så gott som alltid tillämpar
beskattning med credit och att den svenska skatten alltid är högre än den
utländska. Avtalstillämpningen medför alltså aldrig någon specifik fördel för
inkomsttagaren.

För utländska inkomsttagare med inkomster från Sverige
medger inte heller avtalen några avsevärda fördelar.  Räntor och (i praktiken) även royalties är ju
skattefria redan enligt intern svensk rätt. Utdelningar från Sverige till
utländska bolag likaså. Vår interna definition av fast driftställe är nästan
identisk med modellavtalet och vår SINK-lagstiftning gör 183-dagarsregeln i
avtalen obsolet.  Utländska stater har
således numera mycket små incitament för att överhuvudtaget ingå
dubbelbeskattningsavtal med Sverige.

Vidare har avtalens roll som instrument för utbyte av
information och handräckning m.m. i flera fall förlorat sin betydelse då denna
funktion övertagits av separata multilaterala avtal exempelvis mellan de
nordiska staterna och mellan medlemsstaterna i EU.

Bland de fördelar som alltjämt kvarstår enligt våra
skatteavtal kan dock nämnas matching credits,(huvudsakligen med
utvecklingsländer), skydd mot diskriminering, corresponding adjustments vid
korrigering av internvinster samt möjligheter att få hjälp av behörig
myndighet.

Skatteavtalens ringa betydelse avspeglar sig också
i den
takt med vilken förhandlingarna med omvärlden om dessa avtal
bedrivs.  Av den senaste översikten från finansdepartementet 
framgår således att exempelvis
förhandlingarna med Azerbajdzjan, Chile, Libanon och Polen har hållit
på sedan
1998 dvs. sex år utan att något undertecknande skett. En omförhandling
av
avtalet med Korea har hållit på ännu längre, ja så länge att man i
listan
numera inte längre uppger när förhandlingarna startade. Efter det att
avtalet
med Filippinerna undertecknades i juni 1998 tog det ända till den 1
januari i
år att sätta det i sjön!

 

4. SVERIGE SOM BAS FÖR INTERNATIONELLA HOLDINGBOLAG.

I nummer 3/03 av 
”Magasinet”, KPMGs tidning för stora företag, finns en artikel av Inger
Paulin och Johanna Lidell under rubriken ”Sverige håller för holdingbolag”.
Under en färgteckning av tre stora tårtor ställs den litet illmariga (och
retoriska)frågan: ”Finns det ett land där man både kan äta tårtan och ha den
kvar?”

[2]

 

Såsom en ytterligare ”kulinarisk” metafor, skulle man kunna
tillägga att Sverige nu har dukat upp ett dignande smörgåsbord  för utländska ägare av svenska holdingbolag!
Alla gäster är välkomna vare

sig man är juridisk eller fysisk person och oavsett om man
är bosatt i ett skatteparadis eller avtalsland. 
Såsom framgår av KPMG:s tårtkalas erbjuds exempelvis följande
aptitretare: låg bolagsskattesats, låg eller 
ingen kupongskatt på utdelningar, 
ingen förmögenhetsskatt för bolag, ingen stämpelskatt, möjlighet att
erhålla förhandsbesked i skattefrågor och ett stort antal avtal för undvikande
av dubbelbeskattning (utan några nämnvärt besvärande limitation-of-benefits-artiklar
och med litet lösgodis i form av matching-credit m.m.).  Från à la carte-matsedeln kan man smörja
kråset med fri avdragsrätt för räntor, frånvaro av underkapitaliseringsregler
samt noll skatt på räntebetalningar till den utländske aktieägaren.
Kombinationen av ingredienserna i denna sallad utgör i själva verket en helt
enastående svensk delikatess. Och smörgåsnissen ser till att fatet med
avräkning för utländsk skatt  med
overallmetod kryddad (i vissa fall) med full credit och excess credit carry
forward alltid är påfyllt. Och så slutligen, den godbit som alla saknat  - en full participation exemption på både
utdelningsinkomster och 
kapitalvinster! Ett  välsmakande
tilltugg därtill är ju vidare att skattefriheten vad gäller onoterade aktier
inte villkoras av någon föreskriven innehavstid eller några restriktioner om
aktieinnehavets storlek eller rösträttskrav.

Allt detta kan sedan sköljas ned med regeringsrättens
förhållandevis beskedliga tillämpning av armlängdsprincipen. (Från vinlistan
kan särskilt rekommenderas ”chateaux” Findus, Upjohn, ILAB och LM
Ericsson).  Efter allt detta orkar man
nog inte med någon tårta! Priset för hela detta kalas är begränsat till
kostnaden för den  CFC-beskattning som
ovan diskuterats, (ett pris som dock rabatteras av de ränteavdrag man kan
åtnjuta vid en underkapitalisering.).

Och rockvaktmästaren, fiscus, får ingen dricks!

 

 

 

 

 

 

 


[1]

Ett bra exempel härpå, ett
exempel som nästan utmanar trovärdigheten, lämnades i en förhandsbeskedsansökan
häromåret (se referat i IUR-INFO 9/99) där ett stort börsnoterat svenskt bolag
skulle etablera ett finans(dotter)bolag i Schweiz. Bolaget, vars verksamhet
beskrevs i ansökningen över en hel sida, 
skulle ha en beräknad balansomslutning på två miljarder kronor och
tillhandahålla kortfristiga och långfristiga lån till koncernens bolag i ett
40-tal länder till större delen av eget kapital men också genom upplåning på
den internationella finansmarknaden. Bolaget skulle också ha kreditmöjlighet
mot extern bank för tillfälliga lånebehov och ha kortfristig inlåning från
koncernbolagens tillfälliga överlikviditet för att minimera det externa
lånebehovet. Bolaget skulle därmed kunna karakteriseras som en internbank för
den aktuella koncernen. Vidare skulle bolaget vara ”administratör” för vissa
koncerninterna leasingavtal. Bolaget skulle också hantera ränterisker genom
derivatinstrument i form av ränteswappar, caps och floors samt hedga all
valutaexponering m.m. Och hela denna verksamhet skulle rattas av 2-3 anställda
på ett litet kontor i Bern!

[2]

Även på Öhrlings PricewaterhouseCoopers  webbsite ”Swedish Tax Newsflash” (February
2004) marknadsförs  Sverige under
rubriken ”Sweden-a
favourable holding company location”. I
marsnumret av tidningen
“Scanorama”, SAS’ inflight-tidning, får även flygpassagerarna ta del
av  Invest in Sweden Agency’s promotion av  Sveriges
förmånliga regler för holdingbolag.