En privat sajt med många skattetips och en guldgruva för dem som arbetar aktivt med skatter!

Denna webbplats administreras av Skattepunkten AB
Skattepunkten AB ger Dig professionell skatterådgivning

Kontakta Skattepunkten AB när Du behöver privat hjälp av en skattekonsult.

Blog om: 

Bevissäkring är en åtgärd som Skatteverket kan vidta för att med tvång eftersöka och omhänderta handlingar i den skattskyldiges verksamhetslokaler, t.ex. i en bostad om verksamheten bedrivs därifrån. Säkringen av bevis på detta sätt får inte genomföras utan att förvaltningsrätten gett sitt tillstånd. Frågan i målet gäller i vad mån den skattskyldige kan överklaga ett sådant beslut. När det är dags att överklaga har ju bevissäkringen ofta redan ägt rum.

I en nyligen meddelad dom, den 14 maj 2020, prövade och bekräftade Högsta Förvaltningsdomstolen (i fortsättningen benämnd ”HFD”) att det synsätt som Regeringsrätten redan förankrat i 2007 års rättsfall[1] fortsättningsvis ska gälla, det vill säga att en kammarrätt inte är skyldig att sakpröva en förvaltningsrättsdom om tvångsåtgärd när åtgärden redan har verkställts vid tiden för kammarrättens prövning med mindre än att den klagande har ett beaktansvärt intresse av att få till stånd en sådan prövning.

Frågan i målet ställdes mot bakgrund av konventionsartiklarna 8 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (”EKMR”).

Den skattskyldige som är föremål för revisionen behöver inte alltid underrättas i förväg om beslutet. Om det finns en påtaglig risk för sabotage i det fall den skattskyldige underrättas i förväg, så får Skatteverket lämna underrättelse om beslutet först i samband med att tvångsåtgärden verkställs.

I fallet hade klagande (fortsättningsvis benämnd ”bolaget”) överklagat beslutet om bevissäkring till kammarrätten med motiveringen att bevissäkringen kränkte bolagets rättigheter enligt artikel 8 i EKMR och att bolaget därmed är berättigat till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i EKMR. Av artikel 13 framgår att var och en, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.

HFD konstaterade i sin bedömning att en sådan bevissäkring som Skatteverket vidtagit innebär en inskränkning av den rätt till respekt för privatliv och korrespondens som skyddas av artikel 8 i EKMR och att den som utsatts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet, om artikel 8 överträds i samband med beslut och utförande av bevissäkring. Avgörande för om ett rättsmedel är effektivt för att komma till rätta med en konventionsöverträdelse är enligt HFD att rättsmedlet kan leda till att kränkningen upphör eller att den som utsatts för kränkningen får gottgörelse för den. Att helt enkelt överklaga en dom till en högre instans kan vara effektivt om den utsatta får en reell möjlighet att få till stånd en ändring i sak. Eftersom att bevissäkringen i det här fallet redan hade verkställts vid tiden för överklagandet till kammarrätten, så skulle det i praktiken inte vara möjligt för bolaget att få effekterna av domen undanröjda eller lindrade. En sakprövning i kammarrätt skulle således inte utgöra ett sådant effektivt rättsmedel som avses i artikel 13 EKMR. Det mest ändamålsenliga och effektiva rättsmedlet skulle istället vara gottgörelse i form av skadestånd enligt HFD.

Kommentar:

Det är uppenbart att den svenska domstolen fått ett betydande tolknings- och handlingsutrymme i fråga om hur införlivandet av det EKMR-förankrade kravet på ett ”effektivt rättsmedel” ska ske i det svenska rättssystemet. I det här fallet har domstolen konstaterat att ett överklagande av en förvaltningsrättslig dom om bevissäkring inte utgör ett sådant effektivt rättsmedel om bevissäkringen vid tiden för överklagandet redan har verkställts, då överklagandet i sig inte fyller någon funktion i den mening att effekterna av domen blir undanröjda eller lindrade i och med överklagandet. Med tanke på att HFD fortsättningsvis vidtar denna ståndpunkt kan det ifrågasättas om den, i svensk rätt stipulerade möjligheten att överklaga ett beslut om bevissäkring som redan verkställts till kammarrätt, fyller någon funktion för den klagande parten i realiteten. Enligt min uppfattning är det uppenbart att det här avgörandet visar att ett överklagande till kammarrätt, under rådande omständigheter som det varit fråga om i målet, är fruktlöst i praktiken så länge underrättande om beslut sker parallellt med bevissäkringens verkställande. Detta tyder också på att det föreligger en viss maktobalans mellan den skattskyldige och Skatteverket i detta avseende. Om rätten att överklaga ska få någon effekt för den enskilde överhuvudtaget vid bevissäkring fordras att verkställandet ännu inte har skett vid tiden för överklagandet. Tyvärr går verkställandet och underrättandet i många fall hand i hand. Det budskap som vi kan ta till oss av avgörandet är således att den som vill ta vara på sin rätt sannolikt kommer vinna större framgång genom att begära skadestånd än att överklaga ett beslut till en kammarrätt.

[1] Se RÅ 2007 ref. 8